Att odla staden här och där

På besök i San Fransisco letade jag odlingsinitativ. Hur såg de ut i staden? Olika klimat och grödor, men hur organiseras odlingarna, hur finansieras och hur drivs de?

Så fann jag ”49 Farms – One in every square mile of San Francisco”. Fantastiskt, en vision i Fröken Floras anda tänkte jag. 49 Farms beskriver sig själva som ”A rapidly growing organization of urban permaculture designers, educators and students. Our prime directive is to take responsibility for our own existence and that of our children. We have come together to help create and maintain urban agriculture projects throughout San Francisco.”

Sedan blev det svårare. På kartan jag hittat där man märkt ut de olika odlingsinitiativen fanns vissa inte längre kvar, andra hade flyttat och en del hade nog aldrig lyckats komma till stånd. Det här är en del av stadsodlingens dilemma, orsakat både av problem som att få tillgång till mark men även finansiering. Det här är inte specifikt för San Fransisco, utan en situation överallt.

NOMADS Garden i Mission Bay San Fransisco. Foto: Malin Lobell

Men i de nybyggda kvarteren i Mission Bay hittade jag NOMAD Gardens. En community-odling för medlemmar, stängt och låst när ingen är där. Där träffade jag på den svenska forskaren Richard med familj och vänner. Efterhand som området bebyggs kommer odlingen flytta vidare bland kvarteren. För Richard och hans vänner är det en viktig social plats dit man ofta går med barnen och hänger med vänner, utöver att odla lite grönsaker. Området i Mission Bay har inte mycket gröna rum utan består mest av gigantiska kvarter med huskroppar. Lite sterilt, så den lilla designade odlingen blir en viktig grön lunga för kvarteren.

Alemany Farm, San Fransisco. Foto: Malin Lobell

I utkanten av San Francisco, ligger Alemany Farm. En odling av helt annan karaktär än NOMAD garden. Marken har hittills inte varit attraktiv att bygga på så odlingen har fått vara kvar. Den är nu inne på sitt 20:e år berättar John som jag träffar. Idag är han pensionär och en av volontärerna. I början fanns finansiering till anställda som drev farmen, men sedan sju-åtta år tillbaka drivs allt med hjälp av frivilliga. Staden San Fransisco bekostar vatten som ligger på 10 000 dollar/år. Arbetat organiseras genom olika ansvarsgrupper; biodling, fruktträd, perennagrupp och John arbetar med annueller, grönsaksodlingen. När jag är där står en stor buss parkerad precis intill odlingarna. Det är skolgrupper som kommer och gör dagsverke, en gång per termin berättar John. Intressant tänker jag, här förmedlas både kunskap, ansvar genom görande och hur trädgården hittat ett sätt att klara av delar av skötseln på volontärbasis. Det måste vara, som det ofta kallas för, en win-win-situation, för skolan, framtiden och odlingen.

En relativt ny del av Alemany Farm är den som ligger intill ett bostadsområde där arbetslösheten är hög speciellt bland ungdomar. Där har boende egna odlingslådor. Det finns grillplatser och sittytor. Odlingen har blivit en viktig social plats som samtidigt kan dryga ut matkassan.

Østergro- Takfarmen i Köpenhamn. Foto: Malin Lobell

I somras besökte jag Östergro, en takodling på 600 kvadratmeter i Köpenhamn. Intressant att besöka med tanke på mina och stadsdelsförvaltningens Norrmalms tidigare samtal med Fortum om taket vid Vanadisplan som potentiell odlingsplats och Fortums rädsla för vattenläckage och annat. Uppe på parkeringshusets tak har man fått upp 90 ton jord och odlar grönsaker, har bin, höns och en inhyrd restaurang med 24 sittplatser. I dagsläget är det 30(40) familjer som betalar 3000 per år för att få närodlade grönsaker. Livia jag träffar är en av tre initiativtagare. Hon och en till har idag en halvtidsanställning. De familjer som är medlemmar jobbar när de vill och kan, men huvudansvaret för skötsel ligger på de två anställda.

Hemma i Stockholm, i väntan på Bellevue Farm, genomförde jag en parkvandring i mina ätbara kvarter. Jag var inbjuden i samband med att Norrmalms nya parkplan ska presenteras och i samband med detta visades även utställningen Parkliv på Kulturhuset.

Vad gör man utan egen odlingsyta i stenstaden och hur kan man förtäta och ge ytterligare funktion till de befintliga parkerna? I min vandring uppmärksammade jag det som faktiskt redan finns av ätbart på olika typer av grönytor; rabatten, buskaget och parken. Man kan hitta både mer välbekanta ätbara frukter, som äpple, päron och perenna växter som kanske inte är lika välbekanta ur ett ätbart perspektiv, men som är naturliga inom skogsträdgården och permaculture. För mig med basen i en trädgårdsmästarutbildning för just lättskötta offentliga parker har kunskapen om ätbara perenner gett ytterligare dimensioner till många av våra vanliga parkväxter som till exempel kärleksörten och dagliljan. Under vandringen bjöd jag på gaspachosoppa med en bas av kärleksört, fläderbärskapris och vi provsmakade både körsbärskornell och anisisop.

I mina ätbara kvarter. Foto: Malin Lobell.

Vanligast idag hos oss är att starta en ideell förening och skriva brukaravtal med staden. I Stockholm fanns under 2013-2014 pengar budgeterat för idéburen stadsförbättring. Pengar avsatta för att både kunna stödja tillfälliga kulturevenemang som uppstart av stadsodlingsgrupper. Men det är tillfälliga pengar, finansiering är ett problem. Hur kan man skapa hållbarhet i stadsodlingen utan att slita ut ideella krafter? Och hur kan man behålla stadsodling medborgardrivet och ändå kunna få in finansiering och löner? Staden skulle behöva någon form av stadsodlingskoordinatörer.

Sara Danielsson, som skrivit boken ”Konsten att odla staden”, menar att stadsodling är ett nytt sätt att betrakta våra gemensamma offentliga rum och det är viktigt med tillgängligheten. Att allmän platsmark inte försvinner utan berikas. Och det gör den med stadsodling, både socialt, biologiskt och att genom att ge kunskap och förståelse för hur det vi äter blir till.

// Malin Lobell

I have a plan(t)

Jag heter Malin Lobell och nu är det min tur att ta över stafettpinnen för bloggen. Jag är konstnär, trädgårdsmästare, odlare och var med och bildade nätverket Stadsodling Stockholm.

För drygt tio år sedan började jag genom konstprojektet I have a plan(t) arbeta med stadens grå och gröna rum. Då handlade det om att uppmärksamma befintliga stadsrum och möjligheter, men det var också en kritik av att staden hellre gjorde nyanläggningar än lade pengar på skötsel i stadens grönområden. Jag såg att de bristande resurserna på skötsel kunde bli till den enskilda medborgarens fördel, att gå ut och ta för sig, sätta spår, göra avtryck, odla. Gerillaodlaren var född. Min karaktär Fröken Flora hade en vision. Hon föreställde sig en grön stad där det växte överallt. Sedan dess har stadsodlingen vuxit fram i Sverige som en ny folkrörelse och intresset för gröna rum i staden exploderat. Av olika orsaker. Nu handlar det inte bara om den enskilda individens handlingsutrymme utan om att göra tillsammans.

Fröpåsar I” have a plan(t)” och ”Flora was here” ©Malin Lobell 2004-2012

Jag bor i Stockholms sten- och betongtätaste stadsdel. 5 m2 grönyta/invånare. Norrmalm. Det är svårt att hitta och få till en stadsodling fastän stadsdelsförvaltningen varit positiva och vill bemöta. Varför? Dels på grund av brist på odlingsbar yta mitt i centrala Stockholm, men också för att stadsodling inte ligger på någons bord, ingen har fått ansvaret i sina arbetsuppgifter. Det blir någons extra jobb, extra börda. Det går ganska långsamt framåt för odlarna på Norrmalm. Kanske hade vi efter att ”identifierat platser” nu i två år fått upp ett par pallkragar, för det är inte så svårt, kräver inte så mycket utrymme, om det inte var så att vi som vill engagera oss i odling på Norrmalm vill lite mer. Vår målsättning är att förutom att odla ettåriga grönsaker även odla ätliga perenner, buskar och träd inspirerade av permaculture/skogsträdgårdsodling. Förutom mat till människor vill vi bygga insektshotell för de vilda pollinatörerna och plantera in pollen och nektarrika växter för en lång säsong. Ett viktigt nav för att etablera platsen blir att kunna bygga en pergola. En pergola med tak och sittplats kan både fungera som plats för inbjudna gäster att föreläsa, ha workshops, samla regnvatten med mera. Nu har vi fått anvisat en plats som inte i dagsläget har tillgång till vatten och som inte heller har någon speciellt bra odlingsjord. Det har dessutom visat sig att en del av marken har förhöjda halter av PAH, bly och PCB.

Men jag tror vi är på gång nu. Äntligen. Igår kom beskedet att stadsdelen tillsammans med Gatukontoret drar fram vatten. Ett steg framåt för Bellevue Farm. Och där de förhöjda markvärdena av gifter finns kommer vi få ha en  femårsplan och låta växter rena marken innan vi kan odla ätbart. Jag har sedan 2014 års projekt Dela Trädgård ett påbörjat samarbete med forskare på Stockholms universitet som sysslar med fytoremediering, marksanering med hjälp av växter. Ett hållbart, ekonomiskt, miljövänligt sätt att rena mark.

Foto: Malin Lobell

Dela Trädgård var är ett konst, odlings- och samverkansprojekt som startade som ett samarbete mellan Gislaveds konsthall och konstnärerna Malin Lobell och Annelie Wallin i Anderstorp. Tillsammans med Tekniska kontoret, Ekenskolan, Åsenskolan och lokala näringslivsaktörer realiserades trädgården under våren och sommaren 2014.  Trädgården innehöll fyra olika delar: Dela Trädgård – dela och föröka perenner, Tre systrar – samplantering av växter som stärker varandra, Fytoremediering- marksanering med växter och Insektshotell- för att uppmärksamma insekternas betydelse för våra skördar.

Nu har skötsel och drift av trädgården tagits över av AMO som ett arbetsmarknadsprojekt inom Navigatorcentrum.

Fortums tak, Sveavägen/ Vanadislunden. Foto: Malin Lobell

Gröna Linjen var ett annat projekt/plattform som jag var delaktig i förra året. I det ville vi uppmärksamma både befintliga odlingsplatser så väl som hitta nya i Stockholmsområdet. Vi anordnade under 2014 två cykelsafaris där vi besökte varandras odlingar. En av dem gick genom stenstaden. En av de platser som jag under 2014 tillsammans med stadsförvaltningen identifierat som potentiell yta för stadsodling ser vi här ovanför. Tyvärr vågade inte Fortum vara med vilket, till viss del anser jag, var ett kunskapsglapp kring hur gröna tak fungerar.

Ibland känns det som stadsodlingen fastnat i pallkragar och en påse frön. Men hur går vi vidare? Under stadsodlarfestivalen i Fatbursparken förra året stod samtliga politiska representanterna för de olika Stockholms partierna och sa i kör: ”Ja vad roligt att dom håller på. Det är bra för folkhälsan. ” Ingen av dem, ingen enda tog då upp lokal matproduktion, biologisk mångfald, ett hållbarare samhälle, frågor, bland flera, som ofta driver de som själva är engagerade i odlingarna runt omkring i staden. Förutsättningen för stadsodling ser olika ut i olika delar av Sverige. I Malmö har nyligen rapporten från Vinnovaprojektet Odling över gränser blivit klar. Göteborg stad har tre heltidsanställda och redan 2011 kom ”Riktlinjer för stadsnära odling”. Både i Malmö och Göteborg är det kommunen som startat nätverk för att samla odlare. I Stockholm bildades nätverket Stadsodling Stockholm av intresserade odlare.

Det är något med Stockholm. Kanske är det som Niklas Svensson på Stockholm stad sa häromveckan på ArkDes konferens ”Re-programming the city” . Han beskrev det ungefär som att Stockholm som stad är vacker, har ingen finansiell kris och har inte haft samma akuta problem som till exempel Malmö. Varför ändra på något som funkar…nu?